Mitt huvud är en blogg, en dagbok
där orden snurrar runt, kommer till meningar
det är saker att skriva ner, viktiga tankar, viktiga
vid de minst lämpliga tillfällen, ingenstans att printa orden
försvinner bort i fart med tiden, till ett bortglömt arkiv
undangömd för världen och ingen får veta vad som borde ha skrivits ner
Ändå kommer meningarna fram, virvlar, byter riktning
Som en bångstyrig vind, en busig, lekfull vind med egen vilja
Stopp, varför? meningen får ingen betydelse, men kommer ändå.
Mitt huvud är sin egen lilla blogg, låst för omvärlden

Ibland måste man tvätta bort det dåliga, alla dåliga tankar, känna det heta vattnet skölja kroppen ren, skrubba bort alla döda hudceller med badsvamp och tvål och bli en ny människa, och börja om. När man väl måste ut för att fingrarna är en russinask möts man av en dimmig spegel, tur är väl det, så man slipper se kroppen knallröd av det heta vattnet, som om den stod i brand. Ibland måste man skölja bort rösterna som skriker åt en att "Du är så korkad! Helt värdelös! Det är lika bra du ger upp!" för man vet att jag kan om jag vill om jag försöker. Jag klagar inte, säger bara som det är. Men vem känner sig inte helt värdelös och korkad då man skriver en uppsatts om trettioåriga kriget fastän man inte efter massvis av läsning vet vad det innebär. Eller förstår orden, eller förstår det man själv skriver. Allt blir självklart bättre när man inte får tag på läraren för att veta vad man ska skriva.

Nej nu ska jag försöka igen och igen och igen tills dethär blir klart. Sen ska jag sova, gud så skönt...